Lockjakt på räv

Lockjakt på räv

Av Jens Ulrik Høgh

Jag såg den från huset. Det var ett rött blinkande mellan rimfrusna grästuvor ungefär 300 meter ut i kanten av blötområdet. En snabb blick i kikaren bekräftade observationen; Räv – stor, flott och fullpälsad! Jag sprang till vapenskåpet, greppade studsaren och fem patroner, innan jag hoppade i ett par gummistövlar och ryckte med mig skjutstödet på vägen ut. Jag laddade geväret på vägen ner. Jag kunde inte se räven men hade en aning om att den kanske var på väg genom vegetationen mot skogskanten i väst.

Runt 100 meter från ett öppet område med gräs, där jag hoppades kunna få till en chans, satte jag upp skjutstödet och la tillrätta studsaren. Jag stoppade handen i fickan på jackan efter lockpipan men hittade inget. Inte heller i några andra fickor fanns den. Jag vet inte om jag bara tänkte det, eller om jag viskade eller rätt och slätt sa det högt. Men jag minns, att ett annat ord för ”urin” poppade upp tillsammans med en massa utropstecken.

Det man inte har mellan öronen, får man hitta någon annanstans, och det var för långt hem för att överväga att springa tillbaka efter pipan. Jag bestämde mig för att försöka mig på den ekologiska utgåvan. Jag känner till två metoder som jag har använt genom åren. Det har funkat fint både på europeiska rävar, en nordamerikansk prärievarg och åtskilliga sjakaler. Den ena metoden är att pressa ihop läpparna hårt och suga in luft med ett högfrekvent pipande ljud, som i den bästa av världar låter som en råtta, som är trött på livet – vi kan eventuellt kalla metoden för ”hönsrävstricket” (bara för att kalla det något som är lätt att komma ihåg). Den andra är att pussa sin handflata och suga in luft, vilket torde ge ungefär samma resultat.

Eko-lockjakt

Jag visste var mina händer varit, så jag valde hönsrävstricket och började pipa hjärtskärande i 20–30 sekunder. Det var nästan totalt vindstilla och den lilla rörelsen som fanns i luften kom från skogen mot mig, vilket var inget mindre än perfekt om räven fanns där. Jag hoppades att den fanns.

Jag väntade 30–40 sekunder och upprepade sedan övningen. Väntade igen. Upprepade igen. Plötsligt såg jag något rött på en stor sten i skogskanten. Jag böjde mig försiktigt fram mot studsaren och försökte hitta samma syn i kikaren. Och mycket riktigt; räven hade sprungit upp på stenen och stirrade rakt mot mig. Mitt hjärta slog ett extra slag, medan jag snabbt spände studsaren och lät pekfingret smyga sig i ställning. Men exakt när jag kände det kalla stålet mot pekfingret såg jag Mickel försvinna ned i gräset i en smygande rörelse. Än en gång chockerades jag av mina egna fula tankar, men hade ändå tillräckligt med närvaro att framföra ännu en hönsrävskonsert.

En kort paus följde, men sen… BINGO! Räven klev fram ur det höga gräset runt 100 meter fram. Det skulle den aldrig ha gjort. Studsaren var både spänd och på plats. ”Pang” sa det och 7 mm kopparkula blev växlat om till en rävsvans. Det visade sig att Mickel var Mickelina. Men det bästa var jaktupplevelsen. Att övertyga ett listigt rovdjur om att man är en enkel måltid och på så vis kalla in det på skotthåll…. Det är och förblir en spännande jakt.

Goda skäl till rävjakt

I några områden tar rävar mer än 50% av alla rådjurskid. Det är så rävar gör. För att de kan och för att de behöver överraskande stora mängder föda för att föda upp en kull valpar. Det sägs att det går åt mer än 1000 kg djur till varenda valpkull. Inte för att det är något fel med det, men det förklarar egentligen mycket väl varför en målinriktad insats för att få ner rävbeståndet resulterar i betydligt mer vilt på terrängen – och det gäller inte enbart rådjur, utan även harar och fågelvilt (särskilt de markhäckande arterna). En räv som simmar i land på en ö, där hotade fåglar häckar får ögonblickligen en dödsdom över sig i form av snabbt utfärdat dispens för skyddsjakt – detta inte helt utan anledning.

Det handlar inte om att försöka utrota rävarna men blott om att reducera deras antal. Därmed kompenserar man något för det stora beståndet räv som finns på grund av all föda, som rävarna hittar i det moderna samhället i form av t.ex. skräp och djur dödade i trafiken. Jag skjuter de rävar jag kan under säsongen. Mina grannar gör det samma och det syns tydligt på har- och rådjursbestånden. Det är verkligen inte rocket science.

En aktiv jaktform

Att fälla räv på lockjakt är både utmanande och sinnessjukt spännande. Duktiga jägare, som samtidigt har möjlighet att jaga på en stor areal, fäller massvis varje vinter. En norsk jägare jag känner har rundat 100 rävar flera säsonger.

Jag ser lockjakten som en typ av omvänd smygjakt där jag som tvåbent jägare ska övertyga en listig fyrbent jägare om att jag är en liten döende delikatess med en högljudd sångröst. Räven är på jakt efter mig, tills skottet faller – men endast om jag verkligen kan övertyga den om min alternativa verklighet. Jag förlorar om den får vind av mig, om den ser mig eller om den hör något, som inte passar in i bilden. Rävar är listiga. Ju äldre de är desto mer listiga är de. De lär sig av sina misstag och har de en gång upplevt att något gick fel med et särskilt lockläte, kan det bli vanskligt att locka med samma lockläte i lång tid efter.  

På pappret är det inte så vanskligt. Du ska ”bara” låta som rävmat i en dödlig kamp. Det finns åtskilliga lockpipor i handeln och det som fungerar på rävar fungerar i regel också på hunddjur i samma storlek. Till exempel vill en prärievargslockpipa ofta funka på räv och tvärtom. Jag föredrar att ha två lockpipor inom räckvidd. Ett högljutt rovdjursläte som kan höras lång väg, och en mycket mer diskret muspipa som kan användas närmare. Sistnämnda kan oftast ersättas av tidigare nämnda eko-metoder eller med två bitar frigolit som gnuggas mot varandra.

Hur gör man?

Du kan locka både vid studsar- och hageljakt Sistnämnda är klart den största utmaningen eftersom maximala skotthållet är mycket kortare. Själv har jag alltid med mig studsaren på lockjakt.

Det går bra att bedriva lockjakt från en stiga eller ett torn som förbättrar både sikt och kulfång i förhållande till om du sitter på marken. Själv föredrar jag en mer aktiv jaktform där jag går från plats till plats och testar min tur. Händer det inget inom en kvart eller 20 minuter går jag till nästa plats. Finns det räv i närheten syns den oftast inom de första minuterna. Någon gång ibland kommer den nästintill springandes i galopp mot jägaren.

Vinden är viktig – oavsett hur svag den är. Räven är borta i samma ögonblick som den känner av jägaren. Många rävjägare bär avancerat camouflage och jagar på det närmaste i ghillie-suits. Själv tror jag mer på att stå och sitta still men använder mig ändå ibland av camouflage utifrån betraktningen att det knappast kan skada.

De senaste åren har jag med succé använt en rovdjurspipa som jag fått av Kristoffer Clausen. Den har blivit lite av en virtuos, när det kommer till att locka rävar. Den skrigula pipan genererar en avskyvärd jämran, som kan få fram medkännande tårar i ögonvrån ifall man råkar överdriva. Min uppfattning är, att det har ungefär samma effekt på rävar (och sjakaler) som Orup’s sockersöta popmusik hade på gymnasieflickor under det sena 80-talet. Det hörs lång väg, det låter förskräckligt och de som lockas får en oemotståndlig längtan efter att komma närmre.

Det finns dock massor med andra lockpipor och det är nog så att man föredrar den som man har haft en del succéupplevelser med. Det finns inget skäl att ändra på det som funkar, det är mycket möjligt att andra lockpipor funkar bättre för dig.

Ett växande niche-intresse

Fler och fler jägare specialiserar sig på lockjakt på räv. Det är både utmanande, spännande, billigt och relativt enkelt att komma åt. Det är inte många jaktlag som har begränsningar på rävar och jag känner åtskilliga jägare, unga som gamla, som har stående invitationer till rävjakt på många olika revir. Dessutom är säsongen lång och lockjakt funkar året om på rävarna.

Skitjakt på dig!