Mystik kring Bockpremiär

Förvaltning vaskar guld

Det spelar ingen roll om det är bockpremiär eller inte, Calle har ett i det närmast nitiskt förhållningssätt till sin förvaltningsplan av råbockar. En förvaltningsplan som få klarar av att leva upp till när hundratals observationstimmar spenderats med handkikaren och en något för ung medaljbock kliver ut på premiärmorgonen. Att upprätthålla sin plan kräver mycket is i magen ger i slutändan resultat som de flesta jägare bara vågat fantisera om.

Lär känna dina bockar Tidigt bestämde sig Calle för att jobba med långsiktig viltförvaltning.

— "Det jag är intresserad av är att gå ut i skogen och se mycket vilt. Jag vill röra mig i välmående viltbestånd, det ger mig någonting och därför valde jag att satsa på det långsiktiga förvaltningstänket och började intressera mig främst för råbocksjakt."

Varje bock äger sin historia och Calles har oftast följt varje individ under flera års tid. Väldigt sällan skjuter han en bock bara för att den är stor eller håller medaljklass såvida han inte tidigare noga har observerat den och bestämt sig för att den är mogen att fällas. Vissa av bockarna på väggen har observerats över 200 gånger innan de varit mogna.

— "Så länge du skjuter fallande bockar kan du skjuta hur många bockar som helst. Man får vara hård och det finns många filosofier om förvaltning men jag själv skjuter ingenting om det inte är en medalj som nått rätt ålder eller riktigt gammal medaljbock. Några år sköt jag inte något, jag bara observerade och lärde känna mina bockar på marken."

Spökboken utmanar ett jägarhjärta Det finns dock en bock som skiljer sig från all de andra och som gäckat Calle under åren. Den speciella bocken har senaste tiden gått under epitetet ”Spökbocken” och bär på en lång historia. En historia som genom åren blivit skulle bli mer dramatisk än vad som varit önskvärt för ett jägarhjärta.

Första gången Calle såg bocken var den fem år och redan då en solklar guldmedalj men fortfarande ung, allt för ung för att ens skulle lyfta bössan, trots den ädla valören. Under ett par år följde Calle bocken och såg hur han växte och utvecklades till en stor medaljbock och tog ett eget revir.

— "Efter mycket dividerad med mig själv kom fram till att han har mer att ge. Skjuter jag en guldbock som är 4-5 år
gammal kan jag vara tacksam men det ger mig inte någon jätteglädje egentligen. Är han däremot 7-8 år gammal, då är det riktig glädje. Så jag beslutade att han fick vara kvar."

Spårlöst försvunnen Under våren och sommaren när bocken var 6 år var han ungefär lika stor, hög och bra i taggarna som tidigare år men nu också grövre. Taggarna hade börjat gå på retur och det var dags att försöka ta honom.

Så i början av juni var bocken plötsligt borta. Han var borta hela hösten, vintern och året därefter. Det plötsliga försvinnandet förbryllade och bocken fick sitt alias, Spökbocken. Hundratals timmar spenderades på att leta efter bocken men han syntes inte till.

Spökbocken gäckar — "Jag var övertygad om att han var död. Så, en dag i vårvintras när jag skulle ut och fodra kommer jag upp till fodringsplatsen och ser att där står en jättebock i basthorn. Jag kände igen honom direkt och såg att han levde."

Det var den fösta och enda observationen av spökbocken på nästan ett år men efter den dagen försvann bocken på nytt. Mötet med bocken hade däremot gett Calle nytt hopp av en bekräftelse på att han levde. Tiden gick och en dag i mitten av april, ett par månader efter mötet vid foderplatsen, bestämde sig Calle för att sätta sig vid en viltstig i reviret och vänta.

— "Jag satt vid stigen och efter bara fem minuter skymtade jag någonting. Där kom han smygandes på stigen. Jag blev överlycklig och förstod att han var tillbaka i rätt område igen."

Kraftig retur Var bocken befunnit sig de senaste säsongerna vet bara bocken själv men nu stod det klart att han var tillbaka i samma lilla revir igen. Han hade tappat mycket i storlek och var på kraftig retur. Taggarna hade gått tillbaka, han var klenare upptill och massan hade sjunkit ner mot rosenstockarna. Spökbocken skulle bli högsta prioritet att försöka ta under bockpremiären. Planerna började smidas Calle spenderade hundratals vår-, och sommartimmar i skogen för att på nytt lära sig bockens vanor och rörelsemönster i reviret. Premiärmorgonen är lugn och luften står i det närmaste stilla. Med lockpipans omisskännliga ton låter Calle morgonluften genljudas av getens kontaktläte när en rörelse i skogsbrynet fångar hans uppmärksamhet. Plötsligt och helt utan förvarning står en bock i kanten av vallen inte mer än femtiotalet meter från tornet. Det råder inga tvivel om att det är rätt bock då hela hans framtoning ger en känsla av pondus och styrka för att inte nämna de omisskännliga grova hornen. Den lugna morgonen har på ett ögonblick övergått till en spänning lika intensiva och påtaglig som bara de mest unika jakttillfällena kan erbjuda och som bara en jägare kan förstå. Åratal av väntan, noggranna rekognoseringar och hundratals timmar av observation har lett fram till den här stunden och nu har bocken med hjälp av lockpipan kommit inom skotthåll.

Sakta lyfter Calle bössan i position när jägarens störste nemesis plötsligt lägger sin kylande bris över nacken och riktning mot bocken. Blixtsnabbt reagerar Calle på det hastigt förändrade läget och lägger kolvkammen mot kinden. Avståndet är inte långt men i samma ögonblick som hårkorset placeras i bogen når doftpartiklarna bockens känsliga nos. Bockens reaktion är omedelbar och han vänder direkt på platsen.

Oundvikligen går skottet Situationen är laddad och intensiv när det som inte får hända ändå händer. I samma ögonblick som Calle kramar avtryckaren kastar bocken. Alla jägare som varit med om det, oavsett mängden av rutin, känner direkt att något gått snett. Det handlar om bråkdelar av en sekund när synimpulserna från ögat inte hinner omvandlas till nervsignaler som styr musklerna. Fingret kröks och skottet går oundvikligen iväg.

En total tomhet infinner sig och det antiklimax som uppstår framkallar närmast en känsla av illamående. En synnerligen noggrann platsundersökning genomförs och efter en god stund av rutinerade eftersöksjägare konstateras skottet som en bom. Premiärdagen fortleder, om än med en känsla av tomhet, och ett flertal fina bockar kommer på besök av lockpipans ljud men får passera i väntan på rätt ålder. ❱

Gyllenbrun päls Mystiken kring spökbocken lever kvar och några dagar senare börjar det lida mot sen eftermiddag när Calle kommer gående längs en åkerkant över en kulle. Genom lövverket ser han den gyllenbruna kroppen av ett rådjur står och betar i en glänta ca. 400 meter bort.

— "Jag ser direkt att det är ett djur som är grovt i kroppen och i kikaren kan jag se att det är honom jag letat efter. Direkt slog pulsen till!"

Krypandes på alla fyra tar sig Calle längs åkerkanten och genom en ekdunge i riktning mot bocken. Bocken står på en klövermatta och betar medan Calle, med aldrig tidigare så noga utvalda steg, tar sig fram till ett närliggande torn och försiktigt klättrar upp. Bocken betar sig sakta i riktning mot tornet och medan den lågt stående solen kastar sitt ljus genom lövverket. Det är eftermiddagens fina väder och värme som efter en dags ihållande regn lockat ut bocken ur den skyddande skogen.

På skakiga ben Väl till rätta i tornet väntar Calle med hög puls och rutinerad kyla på att Spökbocken som fortfarande betar lugnt ska vrida upp bogen. Minnet av bommen lever kvar när Calle varsamt lägger hårkorset på plats och osäkrar i takt med att den lugn betande bocken tar några steg åt sidan och exponerar bredsidan.

— "Jag har aldrig kramat ett skott så länge och han la sig på plats direkt i skottet. Efteråt satt jag kvar i tornet en stund och bara njöt! Glädjen var enorm! Jag fick lägga ifrån mig bössan och greppa tag i stegen med båda händerna för benen skakande när jag skulle klättra ner på marken."

Av många medaljbockar som hänger på Calles vägg kan spökbocken vara den som varit allra mest observerad genom åren och den bock så kostat överlägset mest tankar, planering och inte minst puls när han gång efter annan försvunnit för att sedan plötsligt dyka upp igen. Till slut föll ändå bitarna på plats och ett av de finaste minnena, både vad gäller trofén och jaktminne, har lagts till historierna.